Anna, en av dom större bloggarna bland kalmariter skrev någonting på Facebook om Jonathan Johansson . Och hon skrev någonting om att aldrig kunna sluta lyssna. Jag tror jag är där. Jag är fast. Fy fan så jävla vackert. Ovanför oss seglar molnen omkring. Och skulderbladen ligger mot marken nu. Se ni hur han blundar? Hör ni ekot? Kan ni ta på den uppgivna känslan? Ser ni bilderna framför er? Kan ni känna stämningen? Kan ni känna hur det vackra börjar om igen? Det här skulle mycket väl kunna bli en begravningslåt för flera i framtiden.
“Våra hjärtans förlorade slag, alla drömmar som aldrig blev av. Och dom lögner vi levde och stannade i, dom vi blev och dom vi ville bli. Alla tårar som ingen torkade bort och det underbara - så kort. Dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks, våra hjärtans förlorade slag. Och du som bar mig igenom - bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem.”
Om man kunde ändra någons ögon och förvandla någons blick, om man kunde styra någons handling och stoppa någons tro. Ibland önskar man att det gick att göra det overkliga när det enkla blir för svårt. Små, små saker som blir rutiner av det sämre. Ibland är jag lat, ibland är jag för bekväm för att ändra en vana till det bättre, det är alltid lättare att bryta en vana till det sämre. Varför är det så?
Helgen är över. Och jobbet gjort. Festerna är slut och glasen borta från borden. I lördags blev det Harrys mellan trevligt folk och desperata gamlingar. Jag undrar vad det är som händer när du blir äldre, kvinnorna blir våldsamma för att få röra pojkarna som är yngre än deras egna söner. Och ibland försöker dom leta sig in mellan hud och kläder. På Harrys finns alla åldrar, på Harrys finns alla kategorier av båda trevliga och galna männsikor.
Imorgon börjar en ny vecka med nya möjligheter (och kom ihåg att måndagar är den bästa dagen). Det börjar med två dagar på huvudkontoret i Jönköping, sedan hem och ta igen alla timmar i den vanlinga vardagen på jobbet. Och i slutet på veckan flyger jag till Möbelmässan i Stockholm. Och under tiden till dess spelar jag en av svensk låtskatts mest underskattade låtar och Oskar Linnros solodebut. Först väntar veckans fjärde träningspass på gymmet.
På väg tillbaka till elektriska gatan, mellan trafikljus och billyktor som gör ett försök att blända en igenom frusna förarfönster. Och hem till ett uppvärmt golv, latte mocchiatos och avocado - från ett jobb med papper och prisändringar och artikelnummer och telefonkontakter som aldrig tycks ta slut. Det är sådana här veckor som är sköna att se slutet på, för innerst inne stärker känslan ditt ego när dom mest slitsamma arbetsuppgifterna är klara. Och en ledig fredag väntar med gymträning, fejk-rehab i simhallen och tiotusen nya drömmar. Vi ses nånstans bland vågorna och molnen.
Det känns att vi är i februari och att den kalla och mörka perioden varit lång för lusten, energin och viljan får man kämpa lite mer för nu. Och mellan dagarna vi försöker se förbi variationsbrist och is har jag ökat träningen, hjärtarbetet och bilderna i tankarna. Jag antar det är ett försök att få fart på kroppen och kreativiteten. Och på något sätt tycker jag ändå att dagarna rullar på ganska fort och dom flesta runt omkring har ett bra humör. För - säga vad man vill - men alla blir vi lite tröttare och långsammare än när solen lyser och träden växer. Jag erkänner ändå att jag saknar bladen på björkarna, den kittlande rörelsen från höger till vänster kammare och dom där morgnarna när varje dag känns ny. Jag saknar marken, vita sneakers och flyttfåglarna som kommer åter till sina hem. Och just därför är det underbart att tiden går fort. Det är fantastiskt att kunna få jobba med ett gäng energiknippen som verkar som födda i Duracellfabriken. Senaste dagarna har vi flyttat om massor i butiken och det känns i kroppen.
Jag antar att folk är försiktiga med att ta sig ut i snön. Det har varit ganska lugnt i butiken senaste dagarna, förutom den riktigt sjukliga rusningen efter kampanjen på ryamattor. Och jag antar att vi numer bor i landet Rya. Har aldrig varit med om en sån invasion på en produkt, men eftersom den säljs så mycket billigare än hos konkurrenter är det kanske inte konstigt egentligen. Och String. Den gamla klassiska String-hyllan verkar vara omtyckt i Kalmar. Jag tror Stringhyllan är en av fåtal designklassiker som fortfarande säljs till folkliga priser. Och hade jag bara haft plats hemma skulle en vit kombination suttit med kärlek på mina väggar. Istället hämtar jag kvällsenergi bland värmeljus, gojite och choklad. Ibland behövs det inte mycket för att skämma bort sig själv. Det är dom små stunderna som blir stora bara för att dom är små. Och det är dom finaste stunderna.
Canada Goose som fastnade på både vanligt folks och brats överkroppar med sina dunjackor gör också heminredning som precis kommit till skandinavien. Jag har alltid varit lite förtjust i den amerikanska och marina känslan på sånt här - kuddar, plädar, täcken och sängtextilier. Kanske kan Canada Goose Home vara något istället för Gant Home och Lexington Home? Skulle vara kul att få sälja märket som nästan blivit lite folkligt. Ekologisk bomull, gås- och anddun och plädar samt textilier i ull och kashmir - visst låter det lovande?
Storstädningen är gjord, sovmorgonen är genomförd och det vinterlandskap som lyser utanför skymmer dom gröna drömmarna. Och även om mörkret lagt sig över staden finns det liv kvar. Jag såg människor i stan idag. Jag har hört dom som säger att staden krymper på människor som handlar. Jag vet inte, är det så? På vägen mellan Kvarnholmen och Ängö hördes målskriken från Fredriksskans. Och tydligen så börjar det närma sig fotbollssäsong fastän det är minus tio grader och blåst. Jag känner ingen avundsjuka för dom som springer genom vinden på en fotbollsarena längs en blåsig kust. Och vi som bor precis längs kustremsan i Kalmar vet precis hur vinden känns. Det ska ändå bli intressant att se sina gamla röda bröder 2010.
Kontokortet fångade flera saker idag och om jag räknar inköpen till 1, 2, 3, 4, 5 och 6 tar det stopp (-70% på Carin Wester här). Och nu väntar mer av nya albumet med Hot Chip innan kvällen troligen avslutas med fest på Palace.
Mellan träningsvärken, vinterkylan och den isande snön som blåser genom huden måste någon värme komma in. I onsdags kväll tog vi oss till Äventyrsbadet och simmade några längder, varvade ner i värmande bubbelpool och bastu för att sedan komma hem med klor i ögonen. Det känns som simhallen skulle kunna bli en vana under någon vintermånad till. Och under torsdagen fastnade jag på Elle Interiör, speciellt för en researtikel om Det nya Köpenhamn.
Den danska designen, den danska mentaliteten för hur konsumtion är - så långt från ett avlångt IKEA-land vi kan komma, där du sällan köper allt på samma gång utan sparar dig till en kvalitativ önskeprodukt i taget. Jag älskar det levnadssättet. Butiks-, restaurang/kafé- och designtipsen på länken ovan river mig i hjärat. Jag inbillar mig att jag är förälskad i Köpenhamn, Verdens mindste kaffebar, HAY-butiken, Henrik Vibskov- Wood wood-butikerna på Krystalgade och framför allt CPH Square Space i en omgjord gammal fabrikslokal med fantastisk atmosfär - se bara bilderna nedan. Och jag skriver det en gång till - missa inte Köpenhamnslänken ovan. Vem följer mig till det underbara röda landet?
Jag ser vitt, gult och grönt. Och dom färgade fasaderna är dom varmaste färgerna omkring. Hos människorna på andra sidan vägen lyser rislamporna från IKEA svagt. Och i luften mellan husen här virvlar snöflingorna runt och målar hela himmelen vit. Det är vinter. Och fruktansvärt kallt. Jag skulle bära en sandstrand från Spanien om jag hade plats för den. På morgnarna vaknar man tidigare av skrapen mot marken från snöskyfflarna på gården. Och hur irriterad man än blir för den uteblivna sömnen hälsar jag ändå alltid glatt på den som väckt mig när jag stänger dörren och går hemifrån. Det är en ny dag. Och ett steg närme våren.
Tisdag, ett avbrott från ingenting förutom ett hack i vardagen. Jag är ledig idag. Och som vanligt får jag ingenting gjort. Och trots att det är skönt har jag svårt att unna mig frihet, det goda livet och ett avbrott från dom dagliga rutinerna. Jag funderar på om jag borde skapa mig stora projekt som ger mig dåligt samvete om jag inte genomför dom - bara för att få mig att göra mer än sova bort världens vackraste timmar utan ansvar. Det känns som jag är uppväxt med normerna att man alltid ska jobba och göra nytta, tjäna sina egna pengar och bygga ett kunskapskapital som aldrig tar slut. Och om kurvan i diagrammet plötsligt över en dag förlorar den stadiga och jämna kursen upp känns plötsligt den årliga procentuella tillväxten som ett enormt kursfall - på en ledig dag. Jag är nog den enda aktien i världen det är handel i när börsen är stängd.
Läste hos Klang om hans kärleksfall för kavajerna från Carin Wester till våren och sommaren. Och visst ser det finfint ut. Jag blev stormförtjust i några shorts, kavajer, sandaler (om det nu är deras) och t-shirts. Och en tunn lång kofta. Jag tror många där ute känner en sommarlängtan när man ser lite annat än halsdukar, stora jackor och långa ärmar eller ben. Den som inte gör kan ju alltid passa på att snoka igenom hösten och vintern med -50% online hos Carin Wester.
Dom där dagarna man har tillåtelse att slappna av, dom där dagarna man har tillåtelse att ägna sig åt ingenting. Och dom där nätterna man kan utforska mörkret utan att vakna och känna skuld för utebliven sömn, eller se dom där hårstråna intill sig som inte är ens egna och inte tänka om det verkligen var det jag ville. Jag tror jag välkomnar dom. Jag skulle vilja ha tid till tillåtelse, tid till eftertanke och reflektion. Jag skulle vilja ha tid att se mig om. Och samtidigt vill jag att allt är precis tvärt om. Jag antar att det är bekvämt att leva med rutiner som inte kräver förnyelsebar energi. Ibland önskar jag att jag var ett kraftverk, men jag är enklare än så. För vad är meningen med att tänka, analysera eller sätta sig till rätta i en gungstol när du kan göra precis tvärtom?
Kalle Nilsson har det mesta, designsinnet, vardagsreflektionerna, modekollen och så vidare. Allt detta kombineras med välskrivna ord, inslag av tonsköna youtubeklipp och en personlig stil. Det här är Kalle Nilsson.
